Att vara cirkusdirektör i mitten på 1800-talet bör ha varit en förbannat komplicerad sak då August Blanche vid tillfälle lär ha rutit: “Det ska fan vara cirkusdirektör”. Han ville visa på att branschen var extra utsatt för tryck från stat och samhälle. 150 år senare har vi kommit dit att det ska vara fan att vara företagare över huvud taget – oavsett bransch. Som företagare under sulan på Svenska Skatteverket nycker identifierar jag mig faktiskt inte med stackars August Blanche, utan snarare med en av hans dresserade hästar som springer runt, runt i manegen – utan en chans att nå de öppna vidderna, medan piskan viner över huvudet på mig. Där är vi i Sverige 2014.
Jag hade en förhoppning 2006, när vi fick borgerlig regering, att de skulle förstå nyttan och behovet av ett regelverk kring skatter som öppnar upp för företagande. Det var i varje fall det de lovade. Centerpartiet gick mer eller mindre till val med den frågan som sitt ofödda barn i Maud Olofssons politiska mage, att föda ut till allas förtjusning och härlighet när de väl kommit till makten. Tyvärr kan vi konstatera att det barnet föddes döfött.
Men jag kanske inte ska lägga allt för stor del av skulden på den borgerliga regeringen, kanske de menar väl – men det blir så fel. Som när de 2012 skaffade oss Skatteförfarandelagen – som ersatte skattebetalningslagen, taxeringslagen och en hög andra lagar. Enligt nya regler skulle det bli lite lättare att få anstånd i ett skatteärende om det är tveksamt om den skatteskyldiga kommer att behöva betala. Och det lät ju jättebra. Bortsett från att stora tydliga kryphål i lagen gör det möjligt för Skatteverket att i stort sett skita i lagen. För samtidigt har deras handlingsfrihet blivit större och de väljer att inte att tolka den nya lagen till företagarnas fördel.
Skatteverkets häxjakt på företagare
I stället kan vi se fall efter fall där Skattemyndigheterna bedriver någon sorts häxjakt på en del företagare. Till exempel, om en företagare med aktiebolag inte kan betala en skatteskuld på förfallodagen måste han i stället börja avveckla företaget för att inte bli personligt betalningsansvarig. Detta gäller även i de fall där företagaren har överklagat den skatteskuld som skattemyndigheterna hävdat.
Det vill säga, de kan helt ur det blå anklaga en företagare för ganska absurda saker och begära in en enorm skatteskuld som är helt omöjlig för honom att betala. Givetvis överklagar han och en lång juridisk process sätter igång. Men även om han skulle vinna processen till slut och bevisat att han inte skulle betala denna absurda summa, så spelar det ingen roll. “Skatteskulden” ska betalas på förfallodagen – utan anstånd. Och som aktieägare kan man dessutom åka på att få betala den privat om man inte väljer att gå i konkurs i tid.
Det fanns ett fall som blev uppmärksammat för en tid sedan när en företagare som drev en städfirma som blev oskyldigt anklagad av Skatteverket. Han hade anlitat en underleverantör utan att kontrollera om denna hade F-skattesedel och betalningsanmärkningar. Skatteverket drog då den – med stor ironi sagt – genomtänkta och välgrundade slutsatsen att även företagaren i fråga fifflade med sin ekonomi. De gjorde ett stort uttag från hans konto, kontaktade hans kunder samt betalningssäkrade kundfodringar. Företagaren hade dock inte gjort några fel själv och protesterade mot denna behandling. Han fick dock inget anstånd utan fick låna upp pengar från vänner för att hålla sitt företag i gång och betala “skatteskulden”.
Företagaren fick till slut rätt i kammarrätten och friades rent juridiskt från alla misstankar om fiffel. Men vid det laget hade han redan blivit brännmärkt, förlorat flera stora kunder och känt sig tvingad att inte anlita underleverantörer då han inte med 100 % säkerhet kunde lita på dem. Han fick jobba mycket hårdare och säga nej till många jobb när han väl kom igång igen, då han inte vågade lägga ut något på andra. Han räddade dock sitt företag – till skillnad från flera andra – men fick en hjärtattack på köpet.
Skatteverket leker domare och bödel
Så nog kunde den nya lagen kunnat ha blivit bra för oss företagare om den tolkats med en vilja att gynna och hjälpa företag att frodas och växa. I stället tolkas den med någon sorts grundtanke att vi allihopa är kriminella element som ska hållas kort och skjutas före vi frågas. Man föreställer sig nästan att innan man får börja jobba på Skatteverket måste man jobba minst fem år på KRIM så att man helt tappar tron på människans vilja att förtjäna sin inkomst på ett ärligt vis. Alla ska betraktas som potentiella ekobrottslingar. Och tanken att alla ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen har bevisats, är inget som Skatteverket jobbar efter. Där är det snarare tvärtom. Alla är skyldiga tills de efter mycket möda bevisats motsatsen – och då går Skatteverket, mycket motvilligt, med på det.
“Jaha, okej då… mummel, mummel… men vi hade rätt egentligen! Även om vi inte kunde bevisa det!”
Okej att det finns en och annan som verkligen är oärliga kriminella element och Skatteverket måste nagelfara och granska för att hitta dessa element. Men det känns som om Skatteverket har börjat hoppa över det där med att “nagelfara och granska” och bara går på någon ogrundad känsla (eller att de kastar en pil bakom sig mot en vägg där en lista på landets alla företagare tejpats upp). Om det är för att de inte orkar nagelfara och granska – eller för att de bara är dumma i huvudet när det gör det – vet jag inte, men fel blir det!
De verkar se sig som seriehjälten Judge Dredd som i en nära framtid har makten att gripa, döma och utfärda domen på plats.
Rent skattejuridiskt är den framtiden redan här.